Ett nytt nyårslöfte

Idag gick jag upp halv elva. Fantastiskt! Det var en aning segt, men det var så ljust ute att det kändes ganska bra att gå upp, trots allt. Brukar vara så grått att man inte ens kan se radhusen på andra sidan gatan. Usch, då vill man inte annat än att dra täcket över huvudet och somna om.
Anledningen till den tidiga uppstigningen var Karin och Linn. Eller ja, främst Karin som skulle ta ett tåg hem till Lidköping klockan tre och därav föreslog den fruktansvärt tidiga tiden 12.30.
Hm. Ja. Det positiva med att gå upp tidigt är att man i alla fall hinner med mer under dagen (i vanliga fall. Just nu, not so much).
Vi fikade på Java, for old times sake, och jag åt deras fantastiska cheddar-toast. Namnam! Julklappar byttes, maten åts och gamla minnen återupplevdes; myspysimys som bara vi kan.
Saknar skolan i den aspekten; förr träffades vi sex timmar om dagen, fem dagar i veckan, hela våren och hela hösten. Och nu? En, kanske två, gånger i månaden och då bara för några ynka timmar, inpressade mellan jobb, studier, måltider och sovtider. Men men, man får vara glad för den lilla tid man får tillsammans.

Pappa gick och lade sig halv åtta, mamma åkte till jobbet en halvtimme senare och nu är klockan halv ett och Adri är på väg i säng. Kvar sitter jag och funderar på hur natten ska spenderas. Två val:
- Lägga mig i sängen, koppla in mina hörlurar i datorn och kolla på Sex and the City hela natten
- Lägga mig i sängen, ta fram Den Trettonde Historien av Diane Setterfiled och läsa hela natten

Någonting säger mig att alternativ två står närmast nyårslöfte nummer två, som jag formade idag på Java; Läsa mer!
Alltså! Jag ska tvätta bort mitt ansikte, krypa ner i sängen och läsa om Margret Lea och Vida Winter och de tretton historierna och INTE titta på någon form av HBO-serie whatsoever.

...

Äsch, vem lurar jag? ETT litet avsnitt kan ju inte skada...?


P.S Dansjenney la precis upp en bild från Park Lane när hon och jag var där i våras. Trevlig bild, som påminner mig om tiden då jag var social och partyglad. Känns ganska avlägset från dagens Nina, som spenderar alla sina helger i mysbyxor och tofflor, med xbox-kontrollen i handen. Well, det är ju ett liv det också...

31 december-ångest

Fröken Sliten sitter fortfarande framför TVn (alt. datorn) och har inte gjort många knop de senaste dagarna.
Mamma och pappa spenderade 4 dagar i Värmland, bland skidor, snö och monsunvindar för att komma bort från sina tröttsamma Lindome-liv; pappa, för att fly från det faktum att han stoppat i sig för mycket julmat (vilket han behöver, han är i lika god form som en pigg 30-åring) och spenderat för mycket pengar på julklappar, och mamma, som vill fly från sin lunginflammation
Bella har varit i upplösningstillstånd över att ha förlorat sin gud och ledsagare (mamma) i några dagar. Hon terroriserade mig och Adri riktigt ordentligt igår, när vi färgade Adris hår; hon tog sats, med bollen i mun, och galopperade in i mina ben och bet mig i anklarna.
Nog är hon en gosig snutteputta, men man märker ändå att hon, till stor del, är en dobbermann; leklysten och nafsig.

Har börjat fundera över dödens datum, 31 december. Övervägde under ett svagt ögonblick att faktiskt masa mig ut, träffa folk och kanske till och med dricka ett glas vin. Men varför varför varför? Träffa folk kan jag ju göra när som helst (vilket jag ju inte gör, men ändå, man kan låtsas) och dricka vin har jag definitivt ingen lust till alls. Min Gloria står fint i skafferiet, där hör hon hemma för tillfället.
Nyårsafton är en överskattad högtid, som jag för all framtid tänker hata. Detta bottnar i en nyårsafton för några år sedan, då jag bittert fick erfara känslan av utanförskap; "Jag ska till en fest som ingen mer får komma till", "Jag ska äta middag med min pojkvän och hans familj", "Jag ska åka till Sälen med vänner och ha skitkul och du får inte komma!".
Okej, sista var kanske lite fingerad. Men ändå, det var kanske inte jättekul att vara den enda av alla ens vänner som stod sysslolös på nyårsafton och ingen av de erbjöd sig att spendera den med mig. Tråkigt, men sant.

SÅ jag ska spendera nyårsafton med mina bästa vänner; Xbox 360, varm choklad och min dobbermann-newfoundland Bella. Cheers!

Assassins creed

Jag och min Xbox.
Ett tag trodde jag faktiskt att det skulle vara jag och Benny, livet ut. Men ja, som de flesta tvingas erfara försvinner de levande tingen ifrån oss, oftast ganska abrupt.
Man får därför se sig om efter andra, mer pålitliga, älskare. Och vips! Jag hittade en pålitlig, fantastisk och alldeles, alldeles underbar skapelse; Xbox 360. Widescreenbild på 42tumskärm, surround-dolbydigital-6.1-ljudblablabla med wirelesscontrol och typ 2 miljoner olika spel.
Alltsååå, vem behöver ett liv, när man har Assassins Creed?

Ibland tar jag mig dock tid till den icke-digitala världen. Fick en liten pratstund med Karin förut (hon ringde mig, iochförsig) om en getogether på söndag. Just DÄRFÖR har man elektroniska xbox-vänner; de ställer inga krav!
Trots allt, jag borde hålla hårt i Karin och Linn. De är väl de enda som står ut med mig, mina små schillerska-darlings. Please don't leave me.
Efter nyår ska jag dock ta tag i mig själv och försöka upprätthålla mina vänskapsrelationer. Hade jag levt i The Sims skulle mina vänskapsmätare ligga långt, långt ner. Illa illa.

(P.S Har FORTFARANDE inte fixat med visum...tummen-ur tummen-ur tummen-ur komigeen!)

Nyårslöfte

Jag har aldrig ägnat mig överdrivet mycket åt nyårslöften. Dåligt samvete har man ju redan gott om och att oprovcerat skapa nya känns bara halvt lockande.
Men all in good times, och kanske kanske är jag redo för diverse nyårlöften.
Jag är förstås helt säker på att jag inte kommer att hålla dem. Varför skulle jag? Förra veckan kom jag fram till att min familj är familjen-som-aldrig-får-tummen-ur, och jag borde gå längst fram & bära fanan. "Ja, jag ska ringa", "Ja, jag ska åka till stan", "Ja, jag ska gå upp kl. 8". Vem lurar jag egentligen? Patetiskt.
Hursomhaver, att hålla nyårslöften är ju bara löjligt. Jag har svårt nog att hålla vanliga löften, senast var för några timmar sedan, när jag lovade Adri att jag skulle be mamma och pappa att ringa henne. Inte fan hände nåt på den fronten, jag satt på mitt ass framför datorn och läste tjuvlyssnat. Deppigt, Nina. Deppigt.
Alltså; denna blogg är beviset på att jag KAN hålla nyårslöften, att jag KAN få tummen ur och att jag KAN upprättahålla någon form av rutin i mitt liv (sistnämnda har jag länge haft problem med, men kanske kanske kan jag fixa även detta, det återstår att se...).

Spenderar denna jag-ska-lära-mig-att-få-tummen-ur-kvällen framför datorn och TVn, halvt kollandes på Star!, som visar nån sorts European Award Gala. Mads Mikkelsen är där, alldeles dansk och slafsig och snygg. Enda behållningen från den galan...
Och Adri är sur. Illa. Hon och jag skulle fixa med visumpapper i dag, men det verkar som att jag får ta tag i detta själv. AJAJ. Redan nu kommer mitt tummen-ur-nyårslöfte att sättas på prov.
In that case, I'm off! Dörren är där, steppa som Fred Astaire.
Sincerely/ shoegal