31 december-ångest

Fröken Sliten sitter fortfarande framför TVn (alt. datorn) och har inte gjort många knop de senaste dagarna.
Mamma och pappa spenderade 4 dagar i Värmland, bland skidor, snö och monsunvindar för att komma bort från sina tröttsamma Lindome-liv; pappa, för att fly från det faktum att han stoppat i sig för mycket julmat (vilket han behöver, han är i lika god form som en pigg 30-åring) och spenderat för mycket pengar på julklappar, och mamma, som vill fly från sin lunginflammation
Bella har varit i upplösningstillstånd över att ha förlorat sin gud och ledsagare (mamma) i några dagar. Hon terroriserade mig och Adri riktigt ordentligt igår, när vi färgade Adris hår; hon tog sats, med bollen i mun, och galopperade in i mina ben och bet mig i anklarna.
Nog är hon en gosig snutteputta, men man märker ändå att hon, till stor del, är en dobbermann; leklysten och nafsig.

Har börjat fundera över dödens datum, 31 december. Övervägde under ett svagt ögonblick att faktiskt masa mig ut, träffa folk och kanske till och med dricka ett glas vin. Men varför varför varför? Träffa folk kan jag ju göra när som helst (vilket jag ju inte gör, men ändå, man kan låtsas) och dricka vin har jag definitivt ingen lust till alls. Min Gloria står fint i skafferiet, där hör hon hemma för tillfället.
Nyårsafton är en överskattad högtid, som jag för all framtid tänker hata. Detta bottnar i en nyårsafton för några år sedan, då jag bittert fick erfara känslan av utanförskap; "Jag ska till en fest som ingen mer får komma till", "Jag ska äta middag med min pojkvän och hans familj", "Jag ska åka till Sälen med vänner och ha skitkul och du får inte komma!".
Okej, sista var kanske lite fingerad. Men ändå, det var kanske inte jättekul att vara den enda av alla ens vänner som stod sysslolös på nyårsafton och ingen av de erbjöd sig att spendera den med mig. Tråkigt, men sant.

SÅ jag ska spendera nyårsafton med mina bästa vänner; Xbox 360, varm choklad och min dobbermann-newfoundland Bella. Cheers!