Festivalnostalgi

Hittade en smickrande bild i Jennys bilddagbok (tack för lånet!) från förra årets Arvika. Grr!

Au-pairgrejen

Well, då var det igång. Hela au-pairgrejen. Läskigt. Och FORT går det! Samlade ihop alla papperna i tisdags, fick referenser i onsdags & postade alltihop i onsdags eftermiddag. Och igår ringde Marie från Swedish Connection och pratade en massa och hade redan parat ihop mig med en familj (just den familj jag hade önskat). Och igår kväll skickade familjen (McManus heter de) ett mejl med massa information om vart de bor och vad de pysslar med i familjen under veckorna. Och nu ska de ringa någon dag i veckan.

SKRÄCK.

När hände allt det här? Jag har inte hunnit planera överhuvudtaget, ännu mindre smälta det som hänt de senaste dagarna angående det här. Sjukligt.

Måste nog ta en promenad för att skingra tankarna.
Over and Out!

Allmänbildning

Så. Nu har jag läst GP och känt mig lite duktig, och dessutom lärt mig om EUs Lissabonfördrag, höjda bensinpriser, ökande antal våldtäkter och utrotningshotade grodor (finns det någonsin några positiva nyheter nuförtiden?). Fick även en påminnelse om att nya brittiska premiärministern heter Gordon Brown (MÅSTE försöka minnas den här gången, världens enklaste namn ju) och att Islamabad och Kabul är huvudstäder i Pakistan respektive Afghanistan.

Och dessutom (detta lärde jag mig dock inte i GP) har jag lärt mig ordningen på planeterna i solsystemet, den typiska 10 000-kronorsfrågan:

Mercurius, Venus , Jorden, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus, Neptunus, Pluto

Sistnämnda stackaren får ju egentligen inte vara med, men ändå. Huvudsaken är jag faktiskt lärt mig något som jag aldrig trodde att jag skulle lära mig (typ andragradsekvationer eller i vilket land Sarajevo ligger). Känns bra att veta att det faktiskt får plats något annat än xbox-spel och amerikanska tv-serier i hjärnan.

P.S Sarajevo ligger i Bosnien Hercegovina, läste jag nu efter en sökning på Google. Nu vet ni det! (jag kommer med all sannolikhet glömma bort det...). Andragradsekvationer tänker jag inte ens söka på..)

Dagens klagomål

Jag tänkte precis äta Ben & Jerrys till lunch.
AJBAJA.
Känns som att det är dags att ta sig i kragen lite. Hur är det meningen att jag ska orka kravla mig upp kl. 5 imorgon bitti och släpa mig till jobbet, om jag levt på glass föregående dag? Det funkar ju inte. Aaarh, blir så trött på mig själv. Jag är SÅ lat! Sjukskrev mig dessutom igår när jag skulle jobbat på Ekorren, trots att jag egentligen inte var sjuk (har aldrig bangat jobbet för huvudvärk förut). Men ja, vet inte om det är jobbet, tillvaron eller mig själv jag är trött på. Kanske alltihop? Jobbet börjar bli ganska krävande allteftersom man blir mer och mer hemmastadd på skolan. Ju längre man varit där, desto mer förväntas man kunna. Och tillvaron, ja. Visst är det bekvämt att bo hemma, men egentligen har jag ju inget eget liv. Som jag sa till Elin häromsistens; jag kan inte tvätta (hur enkelt som helst egentligen, men jag minns aldrig vilka knappar man ska trycka på eller hur mycket tvättmedel man ska använda), jag kan inte laga mat (lärde mig att koka potatis förra veckan, pinsamt pinsamt) och jag städar aldrig (drar in dammsugaren på rummet och lämnar den där i flera veckor, tills mamma eller pappa gör det, av bara farten, när de dammsuger resten av huset). Jag skulle hur enkelt som helst kunna lära mig laga mat, lära mig stryka ordentligt, lära mig tvätta och allt det där andra som man ska kunna när man är 20. Men jag bara orkar inte (läs: vill inte). Jag vet exakt vilka vapen jag gillar bäst i Call of Duty, jag vet vad alla avsnitten i vänner heter och jag kan alla Green day-låtar utantill. Men hur ska en M4AI eller "The one where Ross got high" kunna hjälpa mig när jag flyttar hemifrån?

Tror nog att Au-pairgrejen skulle passa mig ändå; det är nog dags att jag lär mig de där tråksakerna. Och att lära sig det samtidigt som man bor i London, ja, det kan väl inte gå helt fel?
Elin, Jenny och Sanna har redan skaffat sig familjer i London (i Finchley, Muswell Hill och Finsbury). Borde ju faktiskt ta chansen och följa med, annars kommer jag väl sitta här till hösten och ångra mig (såpass känner jag mig själv iallafall, att jag vet att jag kommer tänka "jag borde ha åkt med...")
Fast...norra London är inte riktigt mig grej. Förorter överhuvudtaget är inte mig grej. Jag är färdig med småstäder, utkanter och tätorter. Jag behöver en STAD. Och London är faktiskt inte så pjåkig. Iallfall inte om man bor i centrala London (typ City of Westminster) Hm. Planering behövs...Kan man med att be om en familj i Kensington eller Bayswater?

Wellwell, färdigklagad för idag.
Trots det faktum att jag ska upp kl. 5 imorrn, så kan jag nog med att kolla på Frankrike - Italienmatchen ikväll (kommer ändå inte somna förrän tolv). De har iofs båda spelat ganska dåligt, men ändå. De har ju ändå lite VM- och EM-titlar att leva upp till. KAN bli spännande...

Ska nog ögna igenom dagens GP och sen koppla av med lite Thief: Deadly Shadows, för att sedan avsluta med kallrökt lax, aioli & potatis till middag (som jag ju klarar av att tillaga SJÄLV numera, hurra....).

Over and out

Mormor

Har precis haft ett samtal med min 88-åriga mormor, som pratar på bättre än de flesta man pratar med i telefon. Hur är det möjligt? Hon är ju...gammal. Och ändå så pratsam och 'vaken'. Och delar min dygnsrytm, med sena kvällar och sena morgnar (morgonmänniskor är mina fiender..). Hurra för min mormor!

Förutom telefonsamtal har jag spenderat kvällen med att skämma bort mig själv. Klippt min lugg (yay!) målat mina naglar (även tånaglarna) och använt diverse mirakelprodukter för mitt jobbiga ansikte. Hela tiden ackompanjerad av Sex and the City, världens bästa underhållning (jag har EXTREMHÖGA förväntningar på filmen, I'm dying to see it!).

Wellwell, ska lägga mig i sängen och kolla på SATC tills jag somnar. Mys!

Okej, jag brukar inte se sådär arg ut, men jag är som Chandler; så fort en kamera kommer upp blir jag 'stoneface'. Kanske nåt att jobba på (och min utväxt ska vi inte ens tala om...).

Call of Duty

Spenderade förra helgen hemma hos min kära Marlene och vi utnyttjade såklart tiden till fullo: vi käkade kakor, solade ute vid Marstrand, spelade Half Life, kollade på filmen Stardust (bra film!) och fixade god mat. Sen tog vi sovmorgon dagen därpå till klockan två (ajaj, jag har dåligt inflytande...) och spenderade hela den dagen med slappning på balkongen. Vänner och helger är SKITEN, som marlene skulle sagt. Snälla Marlene lånade även ut sin svincoola, svindyra kamera till mig. Mmmmm, jag önskar jag hade en egen! (men vem har råd? Det pratas om Paris och London till hösten och om några veckor kommer jag slänga 200 spänn på en film jag lika gärna kan ladda ner gratis. Illa. Jag borde lära mig att prioritera...

Wellwell, när jag var hemma hos Marlene passade jag även på att ta Call of Duty med mig hem. Åååh, vad jag har saknat det förbaskade spelet! Hur är det möjligt? Jag har varit en äkta antikrigs-dam since forever och stått fast vid att spel som glorifierar krig varit rent oetiskt och förbannat fel.

Fast det var ju innan Call of Duty förstås...

Köpte spelet mest för att jag läst alla extrem-positiva recensioner och tänkt: Don't knock it 'til you try it. Man kan ju inte avsky något utan att ha en aning om hur det ligger till. Och i början var det ju lite awkward att skjuta ihjäl människorna i spelet, något jag tidigare blivit illamående av vid bara tanken. Men efter tag sugs man in i historien (jo, det finns faktiskt en historia som löper genom hela spelet), man börjar bry sig om sina soldat-kompisar och man till och med skaffar sig favorit-vapen (jodå!). Känns kanske en aning patetiskt att jag fortfarande känner för att brevbomba Infinity Ward för att de ska berätta för mig hur det gått för Captain Price, Gaz och de andra i S.A.S. Aargh. Men faktiskt, de KAN inte avsluta spelet på det sättet och sedan skita i att låta spelaren få veta vad som händer sen. Det borde vara olagligt (!!).

Jag kan i alla fall trösta mig med att det hela tiden kommer ut nya spel (Mass Effect och The Darkness är senast i raden av riktigt bra spel jag kommit över). Tack och lov finns det recensenter som är väldigt duktiga på sina jobb och som ofta har rätt när de betygsätter spel, så man vet om man får något för de 700 kronor man spenderar på spelet (förutom hyllningen till GTA, vad handlar det om? Och här kan jag faktiskt ha en åsikt, för jag har spelat det och det handlade ju bara om att skaffa så mycket bilar och skit som möjligt. Jag ser bara inte poängen här...Och att skjuta ihjäl en gravid kvinna, bara för att få tag på en bil; där går i alla fall min gräns).

Wellwell, förr hade jag en åsikt om ALLT, numera försöker jag bara lägga mig i när det känns nödvändigt. Och det här med oetiska spel kan jag babbla på om i evigheter. Kan lika gärna lägga av och sätta mig i soffan och spela Call of Duty hela natten. Vad spelar det för roll om jag skjuter ihjäl lite terrorister? Det är ju ändå inte verkligt (kan jag intala mig själv iallafall, för att stilla mitt samvete...).

Over And Out

/ Soap