Working Class Hero

Nu är Elin och Jenny i London. G A L E T. Och jag är lite sjuk. Det är också galet. Har definitivt inte tid att vara sjuk, måste verkligen jobba de här sista fem dagarna, vill säga hejdå till alla fröknar och speciellt alla barnen. Uh, kommer sakna dem. Apropå förskolan, vissa av dem anställda där borde faktiskt få sparken. Vill inte säga några namn på varken avdelningen eller på berörda parter, eftersom ja, det är emot sekretesslagen. Hur som helst, faktiskt så tycker jag att vissa av dem jag jobbar med borde sluta med en gång. Igår blev jag lämnad ensam med 15 barn, för att de andra två skulle åka iväg och köpa ingredienser till trolldegen. Huh? Det behövs alltså två personer för att köpa mjöl och olja. Okej, ***** behövdes eftersom det var hon som körde. Men ändå, varför göra det klockan tio på förmiddagen, när vi har som mest barn, och inte på eftermiddagen? Och varför göra det överhuvudtaget? Vad jag vet gjorde de inte ens någon deg förrän eftermiddagen. Och den största frågan; varför åkte *** med? Hon hade INGET ärende dit, hon gör allt för att slippa jobba. Hon går alltid tidigare, hon är nästan aldrig ute med barnen, och när hon är det går hon bara och nynnar för sig själv. Jag har Aldrig sett henne läsa en saga för barnen. Och hon är dessutom inkonsekvent; hon säger hela tiden att man inte ska springa, men låter barnen göra det hela tiden, hon låter barnen vara utomhus själva, trots att vi har regler som säger att det måste vara en fröken med. Hon säger inte ens till längre när ett av barnen säger jävel till henne. Jag fattar inte, jag hade aldrig tolererat sånt. Han säger jävel till mig också ibland, men det går inte ostraffat. Jag tycker verkligen jättesynd om barnen, för vad ska hända när jag slutar? De lyssnar ju fan bara på mig. Kommer bli myteri. Förstod verkligen inte från början hur jobbig den här avdelningen var, men jag kom tillbaka hela tiden för jag gillar barnen. Och tur är ju det för dem, för det finns ingen annan som vill vara där. Hörde av en fröken på avdelningen bredvid att de har pratat med vikarier som vägrat komma tillbaka dit. Deppigt.
Det sjuka är att stämningen faktiskt blivit mycket bättre. Vet inte om det beror på att jag börjat säga till dem oftare och att de lyssnar eller för att de största barnen slutat. Kanske lite av varje...? Det är oftast väldigt lugnt, barnen klarar av att sitta ner och leka utan att bråka, de lyssnar på oss (nåja, på mig iallafall) och vi kan tillochmed ha samling! Det har vi inte kunnat på hur länge som helst, barnen har gjort precis hur de vill innan. Men i torsdags, när alla sexton barnen satte sig i ringen och jag var ensam med dem i rummet, var det helt tyst! Alla satt fint och var tysta. Kan faktiskt inte minnas att det har hänt förut. Då kände jag mig verkligen asnöjd! Har oftast tvivlat på mig själv jättemycket i det här jobbet, speciellt när jag jobbat med riktigt små barn, typ 1-åringar som börjat gråta så fort de ser mig. Haha, ganska viktigt att inte ta sådant personligt. Men det känns faktiskt som att jag faktiskt betyder något för just de här barnen. Har varit där såpass mycket att de känner mig och ser upp till mig. Kommer aldrig glömma när Tina ritade en teckning till mig av en prinsessa som hade en klänning ovanpå byxor "precis som du har, fröken!". Eller Tova som "vill sitta i ditt knä hela dagen, fröken. Ända tills pappa kommer". Eller David som alltid ger mig slängkyssar när jag går hem. Eller när Lisa höll min hand utomhus och smekte min vante mot sin kind. Eller när Shanga började gråta för att hon inte fick sitta bredvid mig på lunchen.
Jag trodde verkligen jag skulle bli urusel på att jobba. Jag är så himla lat och morgontrött och envis. Men som det känns nu, skulle jag aldrig kunna sluta jobba. Vad gör man när man inte jobbar? Hur uppskattar man helger och ledig tid om man inte gör något med resten av tiden? Visst, om man vill gå på A-kassa eller vara hemmafru så får man väl vara det, men jag kan inte se hur någon kan vara lycklig av en sådan livsstil. Det här året på förskolan har verkligen lärt mig en hel del, förutom att byta blöjor och bygga med Mecka-mecka; Jag älskar att jobba, jag älskar att tjäna egna pengar och jag älskar barnen. Jag kommer ta hand om den här sista veckan på förskolan, säga till rektorn att ta hand om avdelningen så att den inte återgår till anarki, och jag kommer att ta farväl till barnen och jag kommer att gråta.
Mina fina barn, väx inte upp för fort.