Lovestruck

Så nya au-pairen, Malin, har anlänt hos "min" familj i London. Helt sjukt. Ett år. Vad hände? Och när? Jag minns det som igår när jag sade hej då till pappa på Landvetter, när jag träffade Sheelagh och tjejerna på Heathrow och vi fikade på Starbucks inne på Borders och mina ögon var stora som tefat. I Islington, vid Angel. Och när Jenny, tio månader senare inne på BK på Waterloo Station, sade hur konstigt det skulle bli att vi inte skulle finnas kvar i London, i Islington, för att möta henne. Vid Angel. Vårt Angel. Blir så fruktasvärt sentimental, jag fattar nästan fortfarande inte att jag inte bor där längre. Ursch, saknar det så hemskt mycket. Säg bara till och jag släpper allt flyttar dit igen. Och det spelar ingen roll om vi klämmer in oss sju pers i en tvåa i Hackney och jobbar för svältlön och handlar på Primark och Tesco istället för Topshop och Waitrose. Så länge jag får min lilla dos av London varje dag. Den äckliga stanken av Marmite, trycksvärtan på fingertopparna av The London Paper eller en ståplats på en fullpackad N73, med kroppen fylld av B52 eller en Kopparbergs från Hawley eller varför inte Tesco Value Vodka för en tia? Bara jag får min lilla, lilla dos av London så är jag nöjd. Någon, anyone? Säg till bara, och jag är där nu, ikväll. Jag simmar om jag måste. Säg bara till.