En kärlekshistoria

Två bra dagar i London har avhandlats. Har träffat mina vänner och pratat tills käken gått ur led, promenerat runt i Highbury och kollat på svettiga tennisspelare i Aberdeen Park, suttit ute i det vackra sommarvädret och solat min vänstra axel till bristningsgränsen. Det är så fantastiskt att vara tillbaka i min favoritstad, och träffa vännerna igen och känna sig lite hemmastadd istället för att leva i en resväska.

Igår satt jag och Jenny på Starbucks i Croch End och myste med varm choklad och tog igen två veckor av missade samtal om livet och "Unga mödrar" och på kvällen promenerade jag en timme i Highbury (en av mina favoritställen i Ldn). Och idag satt jag, Elin och Simma i Finsbury Park med filtar och musik och "kokos-skit" som Simma så fint kallade mina fantastiska 99 pence-kokostoppar. Jaja, hon kommer nog till insikt snart...Ooh så jag saknat dem, mina små plummor! (vännerna alltså, inte kokostopparna). Två veckor ifrån varandra i vår värld, vår instängda lilla au-pairbubblevärld, är en evighet! Inte igen. Då går hjärtat mitt itu.

Hur som helst, ikväll gick jag återigen på promenad i Highbury. Och axeln blev bränd ja, efter park-hänget idag. Inte bra! Har smörjt in den med lotion men misstänker att brännan inte kommer lätta. Har jag otur kommer den börja ömma redan imorrn. SUCK. Why oh why försätter jag mig i sånna här situationer? Ursch. Solskyddfaktor 50 från och med nu!

Och sedan kan jag avsluta med att uttrycka min kärlek till min au-pairfamilj, familjen Shaw, de är UNDERBARA. Bara tanken på att jag ska lämna de om tre månader satte tårar i mina ögon när jag promenerade förut. Kommer bli utterly heartbreaking.
Och det var ändå innan de erbjöd sig att köra mig till flygplatsen klockan fyra på morgonen på lördag.
Hur ska jag kunna lämna dem? Hur?