Nattliga reflektioner

Som de flesta sena nätter sitter jag framför datorn, lyssnar på lite random musik (just nu Julian Perretta) och läser bloggar, kollar facebook och gör research via google på helt skumma grejer (hur mycket kakao ska en chokladkaka innehålla för att den ska få kallas "mörk"? Är Dan och Serena de nya Ross och Rachel? Hur kommer man till sista bossen på Portal?). Som vanligt har jag mycket tid till att fundera och reflektera och en sak jag blivit extrem förvånad (och beklämd) över är alla nya studenter som bloggar över sina "miserabla och arbetslösa liv". Har nog hunnit stöta på fem studenter av 2009 eller årsgamla sådana i bloggvärlden, där de skriver att studenten innebär slutet, att de nu är arbetslösa och kan inte göra något med sina liv förutom att jobba och försöka överleva.

Uhm, hello? Vad hände?

Det bästa som hänt mig är min student, i alla kategorier. Jag minns dagen som helt fantastisk; sprang runt med Karin och Linn inne i Schillerska till höger och vänster, sade hej då till våra lärare och våra nyblivet föredetta klasskamrater och sprang ut på skolgården med vår hemmagjorda ES3B-skylt, med en enda tanke i skallen; ÄNTLIGEN! Och jag har aldrig, för ett ögonblick, tyckt att skolan varit bättre än det riktiga livet. Trots att mitt sista år på Schillerska var det bästa av alla mina skolår, önskar jag mig aldrig tillbaka. Varför skulle jag? Efter studenten har jag haft tid till att se nya delar av världen, istället för att bara läsa om det. Jag har hunnit jobba, lagt en grund till min CV, tjäna egna pengar och nu glädjas åt den årliga skatteåterbäringen. Jag har hunnit umgås med min familj och mina vänner mer än någonsin tidigare och jag har träffat många nya människor, varav några hoppas jag hålla kvar vid föralltid. Och jag har flyttat hemifrån och äntligen lärt mig att tvätta. Med tanke på hur mycket jag grävde ner mig i skolarbetet när det begav sig, så var det inte så konstigt att jag inte hade tid med något av ovanstående; jag var ju för upptagen med att lägga en grund för det liv jag lever nu. Och det var värt allt slaveri, alla vidriga klasskamrater och orättvisa lärare eftersom jag visste att det hade ett slut och livet skulle börja på riktigt. Och det gjorde det, i och med studenten. Det är därför det är så tragiskt att vissa människors syn på livet är helt tvärtom. Men men....det får väl stå för de; de är trots allt nittiotalister. Say no more...

29 maj 2007 (päronen hälsar; walk on the wild side)