Nyligen hemkommen från Islington efter mycket värt biobesök med Elin. Såg Revolutionary Road, jättebra på alla sätt och så oerhört deprimerande att det tog ett tag att vakna upp ur bio-koman efter filmens slut. Det kan ju sammanfattas såhär: "Ingen är egentligen lycklig". Hemskt, men sant. Hur ska man göra för att inte hamna i samma situation som April och Frank? Well, only time will tell...
Lyssnade på Håkan Hellström hela vägen hem på 476 för att få tillbaka min livsglädje. Stördes dock av en kille som satt och sjöng, väldigt innerligt, några säten bort. Sött.
Time for bed, pilates imorrn.
XO
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar