Does Barry Manilow know that you raid his wardrobe?

Det kan hända mycket på en vecka. Mer än vad man känner för att skriva på en blogg så jag håller mig till det gamla vanliga ytliga.

Sitter nu och halvkollar på Breakfast club, klockan är 00.40, jag har inte jobbat idag och jag tänker inte jobba imorgon. Adri fyller år imorgon (eller ja, idag) och eftersom jag är en duktig syster har jag bakat en kaka och fipplat med hennes nya dator hela kvällen (hoppas hon godtar det som födelsedagspresent, annars är jag screwed). Och det är bäst för henne också, fixade hennes Internet, bittorrent, divxcodec, itunes, you name it. Msn fixade hon dock själv, jag trodde knappt mina ögon. Hursomhelst, tröttsamt, eftersom hon är den som får ta med sig den nya, coola datorn ner till Malmö (dit hon flyttar om 48 timmar) och använda den, medan jag är fast här. Eller fast och fast, jag skulle kunna flytta men tanken på att leva på snabbpasta och ketchup (det enda jag skulle kunna tillaga och ha råd med) gör mig illamående. Och jag skulle väl inte kunna flytta längre än till Kållered, och det skulle kännas 100 gånger mer deprimerande än att bo hemma.

Efter en hel dag av soffsittande hinner man reflektera en del över livet och allt som hör därtill. Mina nyårslöften kom upp i mina tankar.
Det har gått en månad in på 2008 och självklart har jag fallit in i gamla vanor; jag äter inte mer frukt som jag hade tänkt, snarare mindre. Börjar nästan tröttna på banan (god forbid!) och tanken på att gå över till apelsin känns tröttsam (blir så kladdigt). Högskoleprovet ligger i dvala, då jag överväldigades av det faktum att jag aldrig kommer klara det. Även min önskan att ha bättre kontakt med mina vänner har misslyckats ganska fatalt. Vet inte om det är mig det är fel på, men ibland känns det så lönlöst. Varför är det alltid jag som ska ta kontakt med människor för att relationen ska upprätthållas? Är det alltid mitt fel att relationer rinner ut i sanden? Vissa har jag medveten låtit försvinna, då både jag och den andre vet att det inte tjänar någonting till, medan andra har jag kämpat och slitit med för att få det att funka, utan resultat. Som Jenny, till exempel. Efter ett halvårs vänskap beslöt hon att utesluta mig från sin bekantskapskrets, sluta ringa upp och sluta prata med mig. Jag var hennes första vän i Göteborg, och när hon fick nya vänner dög jag inte längre. Så enkelt var det. Funkar vänskap så?

Igår var det exakt ett år sedan Benny dog och jag känner mig mer ensam är någonsin. Igår var det även exakt 2 månader kvar till min tjugonde födelsedag.
Tiden går fort.