Krigsspelsgrejen

Har spenderat hela min vakna tid idag (bortsett från två timmar vigda åt Jane Eyre tillsammans med resten av familjen) framför xboxen och Call of Duty 4. Ojoj! Trots att jag framtills i fredags avskytt krigsspel och vägrat sänka mig till den spel-nivån, kunde jag inte motarbeta min vilja att testa Call of Duty, efter alla fantastiska recensioner och höga placeringar på listor över Årets-bästa-blablabla.
I början kände jag mig bara missanpassad. Att kaptenerna framförde "Crew Expendable" och "Take that guy out", med respons som "Good Kill" och "Nice Shot" kändes fruktansvärt äckligt. Människor som bara kastas bort, skjuts ner och blir refererade till som "Expendable".
Inte alls min grej!
Men efter ett tag, när man krupit i lervällingar, sprängt pansarvagnar och dött i kärnvapensmällar, märker man ändå att spelet har ett smart upplägg, ibland utan kronologisk ordning, med snygg design och intressanta uppdrag. Och det är ju inte varje dag man får rädda världen, så varför inte göra det lite då och då i form av Sergeant John 'Soap' MacTavish?
Works for me anyway.
Here's to a lousy christmas and a crappy new year!

P.S Spelet var alldeles, och då menar jag ALLDELES, för kort! Vad tänker upphovmakarna med egentligen? Har jag lagt ut 600 spänn på ett spel, vill jag ha valuta för pengarna. Usch usch, brevbomb säger bara!