While my guitar gently weeps

Dagen har varit mys! Jag och Elin bestämde att vi inte orkade träna idag (busigt!) utan att vi skjuter på det till morgondagen och lät den här dagen gå åt till muffinsbak och delikat TV-tittning av Harry Potter and the Prisoner of Azkaban, allting medan regnet slog i utanför och gav behagliga bakgrundsljud. Älskar att höra regn smattra mot fönstret, det är så meditativt för mig.
Hur som helst så innebär detta ett ordentligt träningspass imorgon, minst en och en halv timmes rinnande svett. Ska bli jävligt gött!

Resten av dagen gick åt till att laga mat till tjejerna, baka med Vita och sedan spela gitarr tills fingrarna gav upp. Lärde mig spela Joan Osbornes "One of Us", Noah and the Whale "5 years Time" och Jason Mraz "I'm Yours". Tror faktiskt att jag har underskattat mina kunskaper i gitarrspelande tidigare. Har aldrig ansett mig särskilt duktig på att spela, har alltid varit en sådan där "ärsch, jag kan inte namnen på ackorden, jag bara spelar....". Men nådde ju faktiskt ett av mina mål förra veckan, att spela Blackbird, vilket jag alltid tidigare ansett vara en omöjlig låt. Men nu är den....lätt! Krävdes ganska mycket träning, och jag har ju spelat till och från sedan jag var femton, men ändå....jag är en sådan som ger upp och aldrig får tummen ur annars. Orkar aldrig slutföra något eller fortsätta med något tillräckligt länge för att bli duktig på det. Men gitarren har liksom bara flutit med, har alltid funnits med där i bakgrunden. Minns när jag lärde mig spela min första hela låt (Oasis "Don't look back in anger"), lärde mig spela min första pick-låt (Red Hot Chili Peppers "Californication"), när jag lärde mig greppa riktigt G och inte fusk-G, när jag lärde mig greppa riktiga F och inte fusk-F, när jag lärde mig spela min första låt med hjälp av tabulatur (Green day "Poprocks and Coke"). Och så stolt jag var när jag lärde mig spela inledningen på Stairways to Heaven (minns inte alls hur den går längre, har total-glömtbort).
Tror inte att jag skulle kunna tänka mig att bli proffs-gitarrist dock. Det handlar liksom inte om att låta andra höra det jag spelar, eller att skriva egna melodier eller spela tillsammans med andra. Jag bara älskar att höra ljudet som uppstår när jag plockar på strängarna, när jag kämpat med en svår låt och äntligen får till rätta ljudet och kan spela med i låten, att bara sitta och spela, hoppa mellan låtar, spela samma stycke om och om och om igen, för att höra att jag faktiskt kan, att det är jag som spelar, att jag faktiskt är bra på något. Och att jag lärt mig helt själv.
Jag är stolt över mig själv.

Och jag kan vara evig tacksam till damen i min släkt, någon på pappas sida som jag inte minns vem det var, någon kusin, moster, faster, släkting till pappa (måste fråga nästa gång jag pratar med pappa), som gav mig och Adri en gammal gitarr, min första gitarr. Den ligger fortfarande hemma i Lindome, utan strängar (misslyckades att stränga om den för nåt halvår sedan och har sedan dess inte orkat bry mig om den). Ska definitivt ta mig an den när jag är hemma över jul...

Over and out, for now. /nina