16 timmar

...är antalet timmar jag sovit i natt. Haha, det kändes jäääävligt bra. Att vakna upp och känna sig utvilad är något som händer mig ungefär en gång om året.
Minns att jag, på studentmorgonen när jag vaknade klockan fem, tänkte "faan, jag kan missa champagnefrukosten, jag kan missa rektorstalet, jag kan missa studenten, bara jag får somna om!!". Sånt är ju faktiskt inte så bra och jag får kämpa varenda jävla morgon för att komma upp ur sängen. Varenda minut är dyrbar, att snooza om 30 sekunder är som att äta en brownie från Paul A. Young.
Detta är något jag har jobbat med den senaste tiden (hela mitt liv) men jag lyckas aldrig få till en bra dygsrytm. Jag bara HATAR att gå och lägga. Det är faktiskt det tråkigaste som finns. Att bara ligga där och svettas (skaka av kyla ibland), korva sig runt, lägga sig på rygg, på mage, så sidan, med fötterna på kudden, med fötterna utanför täcket...Tar ändå hundra jäkla år att somna! Detta bottnar förstås i att jag går upp såpass sent (eller att jag sover på eftermiddagarna, min favoritsysselsättning när jag jobbade på förskolan) vilket gör att jag inte alls är trött när jag tvingar mig själv i säng.
Detta är, mina vänner, en ond cirkel.

Jag måste helt enkelt erkänna: jag kommer aldrig aldrig aldrig få bra dygsrytm. Det bara är så! Och det är bara att omfamna, precis som att man måste omfamna sin inre tjockis så måste man omfamna sin dåliga dygnsrytm. Vad är det för mening med att gå runt och ha dålig jävla samvete hela tiden bara p.g.a. detta? Dålig samvete har man ju alltid ändå. Nej, skitsnack som Suzanne skulle sagt. Om hundra år är ändå alla döda, så varför ha Ågren?

Amen!